Kanadaröding (Salvelinus namaycush) introducerades i Sverige 1958 genom en planerad inplanteringsprocess som syftade till att kompensera för fiskeskador orsakade av vattenkraftutbyggnad. Den första importen av rom från Nordamerika skapade en initial avelsbas för arten, vilket sedan ledde till de första utsättningarna i svenska vatten under början av 1960-talet.
Bakgrund till inplanteringen
Vattenkraftens expansion i Sverige medförde betydande förändringar i vattenekosystemen. Regleringen av sjöar och vattendrag påverkade de ursprungliga fiskbestånden negativt. Kanadarödingen sågs som en potentiell lösning för att utnyttja de djupa bottnarna i dessa reglerade vatten. Arten har en unik förmåga att tidigt i sin livscykel övergå till fiskdiet och kan därmed etablera sig i miljöer där andra fiskarter har svårare att överleva.
Spridning och etablering
Idag finns kanadaröding i approximately 80 vatten i Sverige, med störst koncentration i landets norra delar. Jämtländska sjöar som Kallsjön, Landösjön och Storsjön har särskilt uppmärksammade bestånd. I Ånnsjön har arten etablerat sig så framgångsrikt att den väckt oro bland lokala fiskeintressenter på grund av potentiell konkurrens med ursprungliga fiskarter som öring och röding.
Resultat av inplanteringen
Återfångstsiffrorna för utplanterad kanadaröding varierar kraftigt, från 0 upp till 60 procent. Variationen beror främst på biologiska faktorer som predation och konkurrens från befintliga fiskbestånd. Som rovfisk har kanadarödingen potential att påverka lokala ekosystem genom sin aggressiva diet och etableringsstrategi.
Internationell kontext
Utöver Sverige har kanadaröding även introducerats i Norge och Finland, dock med varierande framgång. I Norge har arten lyckats etablera bestånd i vissa sjöar, medan Finland ännu inte rapporterat några etablerade populationer. Numera sker inga aktiva utsättningar av kanadaröding i Sverige, vilket markerar slutet på den ursprungliga inplanteringsstrategin.
